Jeessiicaas

Jag är så glad, samtidigt som jag är såå ledsen.
Jag har precis fått lägenhet med kärleken i mitt liv, men ändå är det något som saknas.
Vänner.
Jag känner mig som en idiot. Att jag låtit bli att höra av mig pga. hur jag mått, psykiskt dåligt.
Tror ingen egentligen VET. Vill så gärna berätta för mina TVÅ närmsta vänner, (ni vet vilka ni är) men jag kan inte formulera mig.
För jag VET inte riktigt varför jag mår som jag gör.
Jag har en underbar pojkvän, underbar familj, tak över huvudet och hela livet framför mig.
Men ändå är det något som tynger ner mig, varje minut, VARJE dag. Den psykiska har ihjäl mig. Jag vill ha hjälp.
Men vad för hjälp? Jag vill så gärna ta upp kontakten med gamla polare igen, men jag ORKAR inte. För det känns som man bara blir sårad i slutändan ändå, eller sviken.
Även mycket tankar från uppväxten härjar. Allt jag aldrig haft, som jag så gärna vill ha. Jag vill ha stabilitet i livet, ekonomiskt oberoende helt enkelt.
Jag vill så mycket, men kan så lite känns det som.
Usch, detta blir väldigt rörigt märker jag, men det är ju min blogg.
Det är någonting som pågår i min kropp, jag vet inte vad det är och det är skrämmande. Om två dagar ska jag in och träffa en specialistläkare ang. en sak, och jag hoppas att många av mina frågor ska bli besvarade.

Egentligen vill jag bara säga en sak till mina vänner.
Förlåt för hur jag betett mig, att jag inte hört av mig och att jag inte varit mig själv på sistone. Jag hoppas och önskar att jag en gång ska återgå till att vara den glada & positiva tjejen som jag en gång var...