Jeessiicaas

Nu tänkte jag skriva ner våran Tokio Hotel resa, om allt från köandet tidigt på morgonen i snöstorm, till konserten.
I hope you will enjoy it :)


Ja, det började med att jag sov hos Josefin natten till torsdagen(4/3).
Kl 02.15 ringde min klocka, och jag ville inte gå upp.
Tills jag insåg att det var dagen jag skulle se TOKIO. Så vi gick upp och gjorde oss lite iordning och packade ner det sista. Jag var så himla nervös så jag ville inte käka någon frukost.
Vi satte oss i bilden runt 04.00, och sedan bar det iväg till Stockholm!
Strax efter vi kommit ut ur Linköping så somnade jag haha ;)

05.45 så vaknade jag i bilen igen. SEN ETT SKRIK. Vi såg Tokio Hotel skylten hänga brevid motorvägen, och jag blev helt upprymd och skrek. Kunde inte riktigt fatta vart vi var påväg.
Men vi körde hela vägen till Globen, och när vi klev ur bilen så var klockan strax efter 06.00.
Vi tog på oss alla kläder, joggingbyxor, termobyxor, tröjor, jackor, vantar mm.
Vi såg ut som michelingubbar! Men lite varmt var det iallafall.

Sen tog vi all vår packning, som innehöll mat, filtar, tidningar mm och gick till entré 4.
Men där fick vi inte börja köa förrän efter kl. 07.00, så vi ställde oss lite längre bort och väntade.
Sen så kom det en vakt och berättade hur allt skulle gå till, vart vi skulle köa och så.
När klockan närmade sig 07.00 så kom vakten tillbaka och bad alla att gå lungt efter honom. Och det gjorde vi. Han förde oss till baksidan på annexet, för att det blåste för mycket för att köa vid entréerna. Jätte snäll kille det där. Ingen jag skulle vilja säga emot haha!

Vi hamnade näst längst fram i kön, och vi började bre ut oss och tog upp filtarna och varm oboy. Men efter ett tag blev det tråkigt och kallt att bara sitta, och då var klockan bara 08.15 ca(!) Då insåg vi hur länge vi skulle få sitta ute i kylan och vänta på dom underbara. Det börjde även snöa, och det höll på hela dagen.

Runt 09.00 så ställde jag & Josefin oss upp, för att hålla värmen. Vi gick ett varv, samtidigt som jag passade på att röka. Vi började hoppa och flaxa med armarna i takt till Tokio's ljuva toner. Då blev det genast varmare igen.
Men runt 09.30 var vi tvungna att gå in i Globe City och värma våra tår! Dom var jättekalla verkligen.
Så det var verkligen en befrielse.

Sen gick tiden låångsamt. Men sen runt 11.00 så kom det en vakt och sa att dom skulle börja flytta kön till Entréerna. Då blev det KAOS. Alla fans ställde sig upp, och folk trängdes och skrek.
Då fick en av vakterna ryta i och alla vi fick sitta snällt som små hundar i kön igen.
Då bestämmde dom att dom skulle flytta en liten grupp folk i taget.
När klockan hade passerat 13.00 (nästan 2 timmar sittandes, aj aj aj!) så flyttade dom våran grupp först.
Så vi fick behålla våran plats i kön, och hamnade ytterligare näst längst vid entré 4.
Bara ett antal personer var före oss, och det var folk som hade köat i 4 dagar.

När vi var lugna och hade satt oss tillrätta igen, så gick vi äntligen in på globe city för att ÄTA.
Det blev McDonald's, och det var längesen jag varit såå mätt! Passade även på att gå på toa och värma oss lite.
Sen gick vi ut igen och satte oss på våran plats.
Det var så himla bra, för att när man ville äta eller gå på toa, så var det bara att prata med dom som satt före och efter i kön, så att man var säker på att man fick gå. Så dom vaktade våra saker, och vi tvärtom!

När klockan blev strax efter 15.00 så gick vi till Globe Hotel för att sminka och göra oss iordning. Ytterligare då så var det en otrolig känsla att få värma sig! Sen när vi var klara med allt, så gick vi tillbaka till kön.
Sen var det bara att vänta. och vänta.
Klockan blev 17.00, och då gick vi in en sista gång i Globe City för att ta av oss alla ytterkläder!
När vi väl klätt av oss allt, så stod jag enbart i linne, skjorta, leggins och jacka. Vi gick ut, och det var inte så extremt kallt som vi hade trott. I början ja.
Josefins mamma kom och hämtade våran väska och stod där med oss till insläppet.
Insläppet skulle ha varit vid 17.30, men nejdå..
Vid 18.00 trodde jag att jag skulle frysa ihjäl. Jag hackade tänder, och har aldrig varit så kall i hela mitt liv. Vi stod först i luckan till insläppet, men det hände INGENTING. Tårna var isbitar.
Folk i kön knuffades och skrek, och man tappade lätt tålamodet i kylan.
Så jag började bråka med en tjej som knuffade mig, och då knuffade jag tillbaka. haha. sorry om du tog illa upp! Jag tappar bara lätt humöret under vissa omständigheter.
Men sedan blev det sånt tryck bakifrån av alla fans som blev hysteriska, så jag halkade och tappade fotfästet.
Jag ramlade, och hela kravallstaketet rasade precis brevid mig. Som tur är fick en vakt tag i mig, annars hade jag väl blivit ihjältrampad.

Klockan var nu straxt innan 19.00, och vi såg att dörrarna började öppnas!
Men nej, inte fick vi komma in. innan någon fick gå in, så skulle alla få ett gult band på armen. Detta tog ju en evighet, och jag var så arg, jag ville ju bara komma in! nu skulle konserten börjat om en halvtimme, alltså 19.30.
och ingen hade fått komma in?!

ÄNTLIGEN. 19.20 öppnades dörrarna, och vi fick komma in! Vi kastade jackorna en snabbis till Josefins mamma, sen skenade vi fram.
Visade biljetterna, sen var det bara att springa! Vakterna stannade oss, men vi gick sakta då, sen när dom inte såg så sprang vi igen haha.
Och vi kom fram. Nästan längst fram, och vi såg scenen hur nära som helst.
Då bröt vi ihop. Allt kom på en gång, och vi insåg då hur NÄRA vi skulle stå.
Vi satt och grät, och tröstade varandra.
Väntan där inne var nästintill outhärdlig. Jag ville ju bara att dom 4 underbara människorna skulle stå framför mina ögon. Vi pratade med lite fans, och helt plötsligt ställer sig alla upp.
Så vi gjorde det med. Men det händer ingenting.

20.00 så började dom fixa med lysen och grejer inne i globen. Dom testade Tom's gitarr, och hela globen vrålade.
Men, runt 20.30 så släcktes det ner.
FYFAN VAD JAG SKREK DÅ.
Sen gick det bara några minuter tills vi hörde Bill's öppningsfras: Humanoid. En mix av dator, robot och sång.
SEN SLÄPPTES SKYNKET NER, OCH DÄR STÅR ÄGGET MED BILL INNUTI, OCH TOM KOMMER UT PÅ SCENEN.
Jag har nog aldrig varit så nervös i hela mitt liv. Jag skakade, tårarna sprutade och jag skrek så jag vet inte vad.
3 låtar gick. Folk trängdes, och jag fick svårt att andas. Mina knän höll på att döö, så jag & josefin bestämde oss för att tränga oss undan allt folk och gå och ställa oss på kanten av scenen. Det var nog det bästa vi kunde gjort. Under vissa stunder så stod vi tre meter ifrån Bill och Tom.
Sen gick allting så himla fort! Helt plötsligt hade halva konserten gått. Jag kunde fortfarande inte riktigt förstå att jag var där. Jag ville aldrig att kvällen skulle ta slut. Men när tonerna på Forever Now började, visste jag att konserten höll på att lida mot sitt slut. Jag passade på att njuta av låten så mycket som möjligt, men allt snurrade i mitt huvud. Jag bara grät, och ville aldrig gå ifrån min plats. Allt var otroligt, det går inte att beskriva i ord. UNDERBART. Ta mig tillbaka. Känslan att ha väntat i så många år på det här, den går inte att beskriva.
Det var det bästa jag gjort nånsin, och jag skulle göra om det obeskriviligt många gånger till.
Att få uppleva Tokio Hotel live, det kommer alltid finnas i mitt hjärta.
TOKIO HOTEL FÜR IMMER AND FOREVER <3